Arkiv för april, 2008

Mitt liv som IT volontär

tisdag, april 22nd, 2008
Mitt liv som Swezams IT- volontär i Kitwe
Av Micke Rosén
Hur börjar man berätta om det mest fantastiska, omvälvande, underbara, sorgliga och lyckliga man varit med om? Bara en gång förut har livet varit så överväldigande. Det var när min dotter föddes. Jag kräktes som en hund, gjorde slut på all lustgas (mamman fick ingenting) och sov sedan två dygn i sträck i vårt lilla familjerum på SÖS medan mamma och dotter var uppe och utforskade världen med oförtruten energi. Men det är en annan historia.

Den här historien börjar med min vän och förebild Johan von Schreeb. Johan var den som drog igång Läkare utan Gränser i Sverige. Han är uppvuxen i Etiopien med en pappa som är läkare och som räddade liv och avvärjde katastrofer på en kontinent vars mörka och mystiska historia nådde oss blekansikten i den mest osannolikt fördomsfulla form.

Jag är 45 år och minns den genuint rasistisk historieskrivningen som var lika påtaglig i skolböcker som i serietidningar och äventyrsböcker.

Fast jag visste inte då hur osann den var.

Tintin i Kongo är kanske det mest skrämmande exemplet. Men även i läromedel beskrevs Afrika som en dunkel och efterbliven vrå av världen, befolkad av vildar med öronen genomborrade av benpipor och alltid redo att sticka spjutet i sin nästa.

Men nu kommer jag från ämnet igen… För mig börjar alltså den här historien med att Johan, som allt för många gånger hört mig gnälla över tillvarons immanenta meningslöshet, mailar mig en länk om ett fyra månaders uppdrag som IT-volontär i Zambia.

Helst ville jag nog vara en sådan där U-landshjälte som Johan: Först på plats vid alla katastrofer, lätt och ledigt glida mellan dramatisk livräddning och hjärtknipande, amputation av benen på någon lite trollunge som råkat klivit på en mina; hårdbarkad och krass, men med ett stort varmt hjärta. Så gick mina fantasier.

I det perspektivet kan det möjligen förefalla lite futtigt att byta nätverkskort, formatera om hårddiskar och virussanera ett massa utdaterade datorer. Men min tid i Zambia var allt annat än futtig. Jag har varit hemma ett par månader nu men håller fortfarande på att bearbeta mina upplevelser. Ingenting är sig likt. Och ingenting kommer någonsin att bli sig likt.

Jag fick detta uppdrag i en tid när IT-kompetens var efterfrågad här hemma och arbetstillfällena var många. Kanske var det då inte lockande att åka till Zambia och gräva ner sig i datorer som balanserar på gränsen K-märkning med ett månadsarvode som motsvarade en svensk IT-konsults lunchbudget…

Kanske fick jag det här uppdraget för att ingen annan ville. För det finns (måste jag tillstå) mer kompetenta IT-nissar än jag. Kanske attraherades dom mer av höga löner och tillgången till fräsch sushi och många TV-kanaler. Jag vet inte. Och jag har aldrig frågat. Men jag misstänker att jag var den enda sökande till denna tjänst. Hur som helst fick jag uppdraget, och det är jag oändligt tacksam för. För det var, skulle det visa sig, en av dom där sällsynta men livsomvälvande erfarenheterna som ger tillvaron mening och gör livet till den underbara resa det trots allt är.

Jag behöver erkänna en annan sak också: Förutom hjältefantasierna var jag driven av en moralisk ambition. Jag har fått så mycket här i livet. Och jag tillhör den del av världen som definieras av ett fullständigt bisarrt överflöd. Jag ville ge något tillbaka. Och jag trodde ganska länge att det var vad mitt uppdrag handlade om.

Efter kanske tre veckor i Zambia var det dock uppenbart att jag var där för min egen skull. Jag gjorde naturligtvis mitt bästa i att försöka realisera de ambitioner som angivits i uppdragsbeskrivningen men sanningen är att jag varje dag kom hem med känslan av att ha fått så oändligt mycket mer än jag någonsin kunde ge.

Tiden i Zambia hör till de lyckligaste i mitt liv. Ändå grät jag nästan varje dag. Jag grät av ilska och indignation över världens orättvisor. Jag grät av sorg när någon dog (det händer ju mest hela tiden där nere). Jag grät av rörelse när jag såg tapperheten hos dom som inte hade ett val, som inte var här på en ”fyra månaders andlig Safari” i själens och mänsklighetens innersta vindlingar, eller tacksamheten hos dom, till vilka man kunde dela med sig lite av sitt ofattbara överflöd.

Jag skulle knappast beskriva månaderna i Afrika som en bekväma, hettan var mot slutet outhärdlig och de ständiga avbrotten i vatten- och elleveranserna var understundom väldigt irriterande. Och när regnperioden kom förvandlades mitt hus till något slags terrarium och man visste aldrig vad för läskigt krälande kryp man skulle kliva på när man satte ned fötterna på morgonen, men ändå… Hur ofattbart bra hade jag det inte jämfört med t.ex aidssjuka Agnes i Ipisukilo som bor med 8 barn i ett skjul som en svensk hund aldrig skulle acceptera?

Dit jag kom befann sig datorer och nätverk i en ofattbar röra och jag visste verkligen inte var jag skulle börja nysta. Jag sprang från den ena brandsläckningsåtgärden till den andra och jag hade till en början svårt att se meningen i vad jag gjorde. Men datorerna som ursprungligen var knappt mer än en ursäkt att få komma till Zambia blev plötsligt väldigt viktiga.

Insikten drabbade mig när jag helt abrupt blivit insatt som lärare i ”Reklam & Marknadesföring” på Medialinjen vid MEF.

Jag hade haft två dagar av föreläsande och satt hos programansvarige och gnällde:

– Dom antecknar som galningar. Jag vill att dom ska diskutera, ifrågasätta, kritisera… men dom bara antecknar – varje ord jag säger!

Programansvarige bläddrar i sitt lilla kortregister och säger:

– Ingen av dina elever har bokstipendier. Deras anteckningar är den enda skriftliga dokumentation dom har….

När man inte har några böcker blir en trött gammal dator med Windows 98 och en oändligt slö Internetuppkoppling plötsligt väldigt värdefull och viktig. Den fördelningsmässiga orättvisan gäller även tillgången till information. Det hade jag nog aldrig funderat över förut, men det blev nu väldigt uppenbart.

Annars var tillvaron på det muromgärdade Campus i sammanhanget trygg och bekväm och såväl personal som elever tillhörde en gynnad minoritet.
Jag kunde ha hållit mig där och fått bekräftelse för det jag trots allt åstadkom. Den, i Zambia, sysselsättningspolitiskt viktiga principen om att så många som möjligt ska uträtta så lite som möjligt på så lång tid som möjligt, gör att man som prestationsstyrd svensk lätt kan känna sig kompetent och betydelsefull.

Men på helgerna brukade jag promenera till Race Course, ett stort slumområde, ca 40 min gångväg från MEF. Det är ingen som riktigt vet hur många som bor i Race Course men Keneekwa, en socialarbetare som jag lärde känna, uppskattade det till ca 30.000 människor, och de allra flesta är barn.

Den fantastiska glädje och energi jag där fick del av hör utan tvekan till dom mest underbara upplevelserna i mitt liv. Ibland följde jag även med Jennifer, en brittisk missionär och välgörare till Ipisukilo. Där hjälpte vi en grupp Aidssjuka kvinnor med att få rent vatten och sätta igång olika verksamheter som förhoppningsvis kunde inbringa lite pengar. Mot slutet av min vistelse bjöd jag och Jennifer och Adrian (ännu en brittisk botgörare) hela gruppen från Ipisukilo på lunch i Mokwa lodge. Det var kanske vistelsens mest bisarra upplevelse (och det är ju inte är direkt sällsynt med bisarra upplevelser i Zambia…)

Jag har aldrig någonsin sett någon äta så mycket! Dessa små späda kvinnor proppade i sig kvantiteters som skulle få vilken falukorvsglufsande lastbilschaffis som helst att ödmjukt erkänna sig besegrad.

Det bjöds på buffé och kvinnorna från Ipisukilo lastade sina fat till bredden.
Och igen.
Och igen.
Jag blev faktiskt lite generad över deras galna aptit och erbjöd mig att betala mer än vi kommit överens om. Men Barbro, den svenska restaurangchefen, viftade bort mitt erbjudande och sa att ”det var väntat…”

Det var en totalt surrealistisk upplevelse men våra gäster verkade trivas och det var inte att ta miste på deras tacksamhet. Efter maten sjöng dom för oss och det var så vackert att jag var tvungen och gå ut och gråta en skvätt. Och där ute på gatan höll några män på att gräva ett hål i gatan och dom måste ha undrat vad denna blekfeta musungupajs stod och hulkade över.

Barbro, förresten, kom till Zambia i slutet av sextiotalet med sin då sjuårige son. En natt vaknade hon av att inbrottstjuvar tagit sig in i hennes hem.

– Kan ni vara lite tysta, bad hon tjuvarna, för om min son vaknar kommer han att bli jätterädd. Det förstod dom för dom hade själva barn och dom lovade vara så tysta dom kunde. Sedan hjälpte Barbro till att packa stöldgodset i kartonger varefter tjuvarna respektfullt tassade iväg på tå.

Kan det bli mer Zambia än så?
Tacksamheten var nog en av de saker som gjorde störst  intryck på mig. Till en början var jag nästan lite provocerad:

– Vad har ni att vara tacksamma för? Ville jag undra från min svenska aningslöshet. Men tacksamheten, precis som den oförtröttliga vänligheten och det eviga hälsandet är naturligtvis en överlevnadsstrategi och när jag väl hade vant mig så tyckte jag det var helt underbart. Det tog mig flera veckor efter att jag kommit hem innan jag kunde börja bli otrevlig mot folk igen. Och fortfarande händer det att jag reflexmässigt hälsar och ler mot människor helt i onödan.

Ingen annan plats jag besökt har varit så annorlunda och man skulle kunna tro att en blekrosa IT-konsult hade kunnat känna sig väldigt utanför i allt detta annorlunda. Men vänlighetskulturen tog hand om den biten och jag har sällan känt mig mer hemma än i tvärtomlandet Zambia.

Men jag såg också andra blekansikten som tog all vänlighet och tolerans för en slags fribiljett att bete sig hur fan som helst. Det gjorde mig arg.

När engelskmännen seglade upp för Nigerfloden och systematiskt skövlade Igbofolkets, för tiden, högtstående kultur med decentraliserat styre och stor kvinnlig politisk representation, flyttades utvecklingen bakåt, som jag ser saken. Och detta blev möjligt, inte på grund av vapenmakt utan tack vara det faktum att den afrikanska kulturen skapade plats för dessa ”gäster”, gav dem rum och skydd, såsom man tar emot en långväga besökare i Afrika. Jag hoppas och önskar att jag inte missbrukade denna generositet under min korta vistelse.

Tacksamheten.

Tacksamhet mötte jag också i Mufulira dit jag åkte på Swezammedlemmen Börjes uppmaning för att titta till ett projekt som han driver med sponsring av lunch åt obemedlade elever. Jag tror att det handlade om 3.000 kwacha per elev/dag och jag minns att jag tänkte att det vore skönt om min dotters häst kunde utfordras lika billigt som 30 Zambiska ungdomar.

Det är olika i världen.

Men trots att jag bara var i Mufulira för att ”kolla läget” vallades jag runt som den värsta kunglighet och ungdomarna berättade med en osentimental och förkrossande uppriktighet om sina livsvillkor. Alla var dom djupt, djupt tacksamma över den hjälp dom fick och kanske starkast var en inflikad kommentar från en av killarna:

– …och så är det faktiskt jobbigt att titta på när andra äter om man inte själv har nåt att äta.
Det tror jag faktiskt att det är.

Det står inte så bra till med Zambia. Det vet ni redan. Medellivslängden anges till mellan 35 och 37 år. 40% av befolkningen är under 16 år. Det finns över en miljon föräldralösa barn. Och i slumområdena är HIV/Aids-prevalensen över 40%.

Hur ska det gå?
Vad händer med ett land där det nästan inte finns några vuxna?
Det finns väldigt lite kunskapsöverföring.  Det finns nästan ingen kvalificerad kompetens på något område.
Jag har försökt ta reda på vad som håller på att hända men hittar inga tillförlitliga modeller. På http://www.gapminder.org/ kan man se hur den totala fattigdomen i världen minskar men för länderna söder om Sahara går det sämre. Och för vissa av dessa länder, däribland Zambia, ser det väldigt mörkt ut. Jag har dock inte hittat någon scenariobaserad simulering som faktiskt kan berätta hur det ska gå för underbara, vackra Zambia och jag tror dessutom stenhårt på mirakel så jag tänker inte bli dyster.
Jag har några kompisar som har tjänat alldeles för mycket pengar. Jag håller på att försöka starta något i Zambia med deras pengar, något som ska skapa riktiga jobba och ge några få människor chansen att tjäna lite pengar. F.n. förhandlar vi om att köpa loss en téplantage ifrån Barclay’s bank som tagit den som inlösen i en konkurs. Drömmen är att det ska bli ett kooperativ. Men det är lång väg dit. Det är så innihelvete krångligt, vad man än ska göra idet där konstiga landet.
Men man måste.
Zambia är för mig som första stora kärleken. Aldrig, aldrig någonsin kan man glömma henne.
/Micke Rosén

Quarter One Report from Mindolo 2008

lördag, april 19th, 2008

The SweZam youth project in Mindolo is prospering. Here is the First Quarter Report from our youth project, the Youth Rights Information Centre at Mindolo Ecumenical Foundation.

First quarter report

This first quarter report covers the period from January to March and combines activities carried forward from the 2007 budget and of course the activities from the year in progress (2008.)

Extract from the quarter one report:
”The Youth Clubs resumed their meetings in January and straight on they were tasked to work on two important documents and these being;
– YRIC Project Time Schedule for Activities for 2008
– Prepare a concept paper on how the youth themselves participates in the planning and evaluation of activities
The two assignments were conducted successfully and the SWEZAM youth organizer submitted the same to the Board Chairperson for review and comments.”

Read more (pdf) »